För en vecka sedan var det fars dag, en dag som vi aldrig firat speciellt mycket i min familj. Den och mors dag har passerat ganska obemärkt. Nu när jag själv är far har den dock börjat firas. I år fick jag en fin pärlplatta, som citat: "de där inne har jag gjort själv, ramen har mamma gjort", samt en tidskrift med namnet Pappa.
Den ges ut av Moderna tidskrifter, och till Resume säger utgivaren Daniel som hoppas ta annonser från mammatidningarna "då det är många pappor som står för inköpsbesluten".
Ja, detta blogginlägg handlar egentligen inte tidningen Pappa. Bara det att Marcus Birro är på framsidan och ett antal insidor om sitt pappa-skap skulle annars få varje medelmåttig bloggare att gå igång. Men vi lämnar såväl honom som Morgan Alling som faktiskt har en ganska bra krönika om barnhemsbarn i samma tidning.
Rubriken på detta blogginlägg antyder en något mer bredare ansats, och den startar i tidningen Pappa. För det slår mig, att svenska män, och för den delen även den andra halvan, kvinnorna, ser svenska pappor som så jämställda. Att det inte längre är så att papporna är borta från sina barn långa perioder och inte tar del av uppfostran. Att papporna inte längre har som högsta ansvar att försörja med pengar. Och visst, det är bättre idag. Men är det bra?
Om vi börjar med det mätbara föräldraskapet, och här finns gott om källor. Jag väljer att kort konstatera att det är bättre idag än på Hedenhös tid, eller för den delen också bättre än när gamle kungen levde. Men sen då? Tittar man på TCOs Pappaindex som just kollar på uttag av föräldraledighet, så dröjer det 51 (!!) år innan uttaget är helt jämställt. Siffror från 2010 års index. Kanske lite kvar att arbeta på där, eller vad säger ni?
Går vi sen vidare till det lite mer vardagliga, det där som sker hemma och vem som tar beslut och ansvar. Där vet vi att det fortfarande är så att kvinnan är familjens projektledare (Gunilla Bergenstens projektledare sa upp sig, men många jobbar kvar).
Forskningsrådet för Arbetsliv och socialvetenskap har försökt att reda lite i detta och för fram forskning som visar på kvinnans stora ansvar i familjen. Dock lyckas man som sista klo i artikeln slå fast att man inte ska tycka synd om männen, det är trots allt kvinnan som är ojämställd (och inte släpper in mannen i planeringen). Man refererar till en paneldiskussion där rådet till närvarande politiker är att fundera över om det är bra att mannen är norm, och den kanske borde "bytas ut" mot kvinnan. Jag säger bara hej och välkommen till verkligheten. På två meningar lyckas man både skuldbelägga alla kvinnor att det är deras fel att familjerna inte blir jämställda, samt rationalisera det patriarkala systemet till att det bara är att byta ut mannen som norm genom ett politiskt beslut.
Listan på exempel som visar att vi inte är så jämställda som vi tror, kan tyvärr göras ganska lång. Det som däremot är värre är att allt prat om att speciellt män i min generation är så jämställda redan gett en backlash. Om man redan är jämställd så varför anstränga sig mer? Om man är hemma och diskar, lagar mat och städar och hämtar barn på dagis samtidigt som man veckohandlar, varför titta efter tecken som kanske antyder ojämställdhet?
I något mån kan ska jag nu lägga arbetet med jämställdheten i kvinnors knä. För om revolutionen mot patriarkatet ska lyckas måste det vara kvinnorna som driver. Vi vet ju att det var Moderaterna som fixade kvinnors rösträtt (#stuffmoderaternadid), men utan kvinnors mångåriga kamp hade inte det inträffat. Om inte förtryckta minoriteter reser sig kommer ingen förändring. Samtidigt kan inte jag och alla män slå oss till ro och låta kvinnorna sköta biffen. Det hänger ihop.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar